Detta präglas jag av dagligen, ångerst över allt som ska göras, ångerst över allt som man inte hinner göra, ångerst över saker som man tar sig tid till som igentligen som man kunde låtit bli. Hur länge kan en människa stå ut??? Hur lång eller rättare kort sträcka har man till bristningsgränsen???
I dag ahr jag pluggat, pluggat och åter pluggat ändå har jag en miljon saker kvar som måste göras. Hur mycket jag än pluggar så känns det som om jag bara står still och trampar och inte kommer någon vart. Så fort man bli klar med en sak så återstår en miljon andra grejer som man måste göra. Det finns så mycket planerat inför helgen att jag bara får fetting ångerst över att tänka på det, all den tid som gå åt allt det som ska göras som inte är plugg, den tiden hade jag kunnat använda till att plugga. All skola suger musten ur mig så jag knappt orkar göra någonting annat, nu är det snart dags för träning även om jag inte har lust för det. Har så mycket annat jag kunde gjort istället för att träna men ändå känns det som en plikt att vara där med. Är jag itne på träningarna får jag ångerst av att jag missat en träning. Ni ser hur man än vrider och vänder på det kommer ångersten alltid! ALLTID!!!
Bortsätt från ångersten präglas mitt liv om tankar hur allting kommer bli, om allting kommer ordna sig. All oro, stress och ångerst gör mig trött, orken rinner ur mig och jag vet inte vad jag ska göra för att slappna av. Det värsta när jag är sånhär är att alla mina nära och kära blir lidande för jag är konstant så stressad, sur och jätte irriterad.
Emellan åt känner jag mig bara så ensam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar